This is me
Jennifer Linn Isabell Sandström.
16 Januari, 1995.
- Jag suger på att stava, ignorera det.-
kommer förövrigt bli ett jävligt långt inlägg, förlåt.
Utseende:
Jag är 176 cm lång, och vet inte vad jag väger.
Är blond egentligen, men har färgat håret brunt ( vilket knappt syns p.g.a massa failade blekningar och utväxt ). Har väll ingen direkt frisyr, vill ha scene-hair MEN jag är för lat för att fixa det. Speciellt då det är skola. Orkar knappt borsta igenom håret vissa dagar.. :$ så yehh. Livlöst slitet hår typ.
Blåögd å så, tjock hahe.
Har en sunkig klädstil, typ alltid leggins, ett linne + en tjocktröja. Är inte riktigt den klädstil jag vill ha, men trivs som bäst så, mysigt och bekvämt liksom!
Har en piercing atm, Septum (2mm), hade i läppen också, men tog ur för bara några dagar sen.
Har nästan alltid på mig en stor jacka då jag inte är hemma, älskar att kunna försvinna i den, luvan är typ gigantiskt. <3
Var väll lite kort om utseendet uh.
Jag är inte direkt beroende av alla ideal som människors syn på vad som är vackert och inte har byggt upp här i världen - men jag har dock ritat upp en bild av hur jag vill se ut, hur jag vill att folk ska se på mig. Har en lång väg kvar att gå för att nå det målet thehe.
Personlighet:
Uhm ja, svårt att säga. Jag verkar nog som en ganska glad tjej ändå, har skum humor, fället konstiga kommentarer - ibland går dom hem , ibland inte.
Jag gillar att se saker negativt, jag förbereder mig alltid för det värsta.
Ser ner på mig själv,plaserar mig själv längst bak i kön bakom så många andra.
Men jag gillar det.
Saker kan inte bli värre då liksom.
Hur många misstag jag än gör så ja. Det kan inte bli värre.
Jag tänker ganska mycket,drömmer om natten och sover på dagen, nej men nästan.
Jag har så oroligt lätt för att bara försvinna in i mina egna tankar, det spelar ingen roll om jag är mitt i en konversation eller om jag pratar i tele. Uppfattas nog som en ganska tyst tjej just för att jag väljer att tänka i huvudet istället för att prata. Då jag väl pratar så mumlar jag typ bara, folk säger ''Va?'' 1000 gånger och har ändå inte uppfattat vad jag försöker säga, så hah, att sitta tyst och tänka för mig själv har blivit min vardag.
Jag var väldigt svårt för att förlåta människor har jag upptäckt. Det beror mycket på vad personen i frågan har gjort också, ofc, men jag har svårt för att glömma saker som sårat mig liksom. Jag säger att det är ok då folk ber om förlåtelse o.s.v, då jag egentligen vill slita människan i bitar.
Inte av ren vrede, men snarare av besvikelse.
Ett gott exempel :
Attentionwhore mode: ON
Alla 9or på Nyheden var på fjällvandring 2010.
Dagen vi skulle återvända hem så skulle även en annan klass åka hem, en viss kille som gick i den klassen råkade se jääääääävlig bra ut. Jag - som så vanligt är för blyg för att göra nått själv - skickade en kompis på att ta kort på han i smyg med min kamera.. HAHA. Åh. Illa. Men hon gjorde det.
Efter att jag hade kommit hem så la jag ut bilden på facebook några dagar senare, skrev ''Vem är det? Värsta fin ju!'' Eller nått liknande taggat på bilden.
Fick napp.
Fick tag på hans nummer, fb o.s.v.
Vi började skriva, resulterade i att vi träffades.
Vi träffades flera gånger, jag följde med han hem till Åre en gång o.s.v.
Med tanke på att jag typ hatar mig själv så har jag svårt att börja gilla någon annan, men han var ett undantag. Inte bara p.g.a hans utseende, han var så mycket mer än så. Jag har aldrig haft ett förhållande, hade knappt kramat en kille innan jag träffade honom.
Men ja. Det flöt på fint liksom. Han sa saker till mig som ingen annan någonsin sagt till mig förut, han tittade på mig så som ingen annan gjort förut, han fick mig att känna nått jag aldrig upplevt tidigare ( inge misstolk nu..) Han var bara så jävla bra.
Allt var så jävla bra - tills den dag man bar tvungen och landa på jorden igen, han berättade att han hade träffat en av mina kompisar - som förövrigt inte hade sagt ett ord om det till mig.
Gick några dagar och dom var ett par.
Jag var ganska nära vän med henne, och dum som jag var, så blev jag istället glad för doms skull. Jag tänkte liksom att jag skulle kunna vara vän med båda 2 och fortstätta som det var, det hade varit underbart. Det är inte direkt första gången som jag tvingats ge upp känslorna jag en gång byggt upp för en kille liksom. 3dje gången.
MEEEN så blev det inte. Hon förbjöd honom iprincip från att träffa mig.
Hon tog t.o.m hans mobil och skrev sms till mig om att jag skulle sluta skriva.
Jag gav upp han helt, allt för att kunna fortsätta vara vän med tjejen, och det fick jag istället ta skit för i över 1 år, det fortsätter än idag.
Hon har sagt saker om mig som inte är sant till folk, som att jag t.ex. försökt ta honom ifrån henne, att jag fått han att vara otrogen, att jag gjort allt för att sabbotera, att jag snackar skit om henne o.s.v. Allt för att hon ska få folk att vända sig mot mig - vilket hon lyckades med.
Det kom en dag då dom gjorde slut - hon började skriva till mig igen, som att inget hade hänt. Som att hon aldrig tryckt ner mig i över 1 år. Som att hon aldrig dragit fram honom och börjat grovhångla då jag står bredvid då hon var fullt medveten om hur jag kände för honom. Som om vi dragit ett streck över allt och var vänner igen.
Jag var åter igen en idiot och tog tillbaks henne. Tröstade henne, försökte få henne att må bra igen. Jag saknade hennes gamla jag liksom.
och hah ja. Dom blev ihop igen - och hon gör om EXAKT samma jävla sak igen.
Lång text ja.
Det är inte det att hon är ihop med han som är problemet. Det är snarare det att hon aldrig sa nått till mig. Hon berättade aldrig att något mellan hon och grabben var påväg att hända. Hon har aldrig pratat med mig om detta irl, hon tar det bara på facebook/sms. Hon spelar ängel mot mig irl. Vågar inte säga nått ont. Står där och leer mot mig. Sånt får än att bli så jävla frustrerad.
Och att hon förbjöd honom från att träffa mig, tvingar honom att glömma mig, tvingar honom att ignorera mig.
Gillar honom inte längre på det viset, och eftersom dom varit ihop i över 1 år så borde hon förstå att det är hon han vill ha, inte mig. Så varför fortsatte hon?
Oavsett vad hon skulle säga till mig, oavsett hur många år det har gått så skulle jag aldrig kunna förlåta just det. Det är så jag känner nu iallafall. En normalt människa skulle säkert skratta åt mig. Men ärligt, jag bryr mig inte om vad andra tycker om hela stuationen.
Jag kan inte förlåta folk som svikit någon så pass.
Kanske är fel av mig att tänka så.
Alla gör misstag liksom. men uh.
Vänner gör inte så.
As.
jag tänker för mycket. Förstorar upp saker. Läser igenom vad jag precis skrivit och det låter så töntigt så jag vet inte vad jag ska ta mig till HAHE men jaja. Det är jobbigt. Att alltid bli bortvald. Och då tjejen inte förtjänar killen gör det inte bättre.
Orkar inte skriva mer nu, lär säkert komma ett lika långt inlägg någon annan dag om nått annat ointressant.
HEJDÅ
♥
16 Januari, 1995.
- Jag suger på att stava, ignorera det.-
kommer förövrigt bli ett jävligt långt inlägg, förlåt.
Utseende:
Jag är 176 cm lång, och vet inte vad jag väger.
Är blond egentligen, men har färgat håret brunt ( vilket knappt syns p.g.a massa failade blekningar och utväxt ). Har väll ingen direkt frisyr, vill ha scene-hair MEN jag är för lat för att fixa det. Speciellt då det är skola. Orkar knappt borsta igenom håret vissa dagar.. :$ så yehh. Livlöst slitet hår typ.
Blåögd å så, tjock hahe.
Har en sunkig klädstil, typ alltid leggins, ett linne + en tjocktröja. Är inte riktigt den klädstil jag vill ha, men trivs som bäst så, mysigt och bekvämt liksom!
Har en piercing atm, Septum (2mm), hade i läppen också, men tog ur för bara några dagar sen.
Har nästan alltid på mig en stor jacka då jag inte är hemma, älskar att kunna försvinna i den, luvan är typ gigantiskt. <3
Var väll lite kort om utseendet uh.
Jag är inte direkt beroende av alla ideal som människors syn på vad som är vackert och inte har byggt upp här i världen - men jag har dock ritat upp en bild av hur jag vill se ut, hur jag vill att folk ska se på mig. Har en lång väg kvar att gå för att nå det målet thehe.
Personlighet:
Uhm ja, svårt att säga. Jag verkar nog som en ganska glad tjej ändå, har skum humor, fället konstiga kommentarer - ibland går dom hem , ibland inte.
Jag gillar att se saker negativt, jag förbereder mig alltid för det värsta.
Ser ner på mig själv,plaserar mig själv längst bak i kön bakom så många andra.
Men jag gillar det.
Saker kan inte bli värre då liksom.
Hur många misstag jag än gör så ja. Det kan inte bli värre.
Jag tänker ganska mycket,drömmer om natten och sover på dagen, nej men nästan.
Jag har så oroligt lätt för att bara försvinna in i mina egna tankar, det spelar ingen roll om jag är mitt i en konversation eller om jag pratar i tele. Uppfattas nog som en ganska tyst tjej just för att jag väljer att tänka i huvudet istället för att prata. Då jag väl pratar så mumlar jag typ bara, folk säger ''Va?'' 1000 gånger och har ändå inte uppfattat vad jag försöker säga, så hah, att sitta tyst och tänka för mig själv har blivit min vardag.
Jag var väldigt svårt för att förlåta människor har jag upptäckt. Det beror mycket på vad personen i frågan har gjort också, ofc, men jag har svårt för att glömma saker som sårat mig liksom. Jag säger att det är ok då folk ber om förlåtelse o.s.v, då jag egentligen vill slita människan i bitar.
Inte av ren vrede, men snarare av besvikelse.
Ett gott exempel :
Attentionwhore mode: ON
Alla 9or på Nyheden var på fjällvandring 2010.
Dagen vi skulle återvända hem så skulle även en annan klass åka hem, en viss kille som gick i den klassen råkade se jääääääävlig bra ut. Jag - som så vanligt är för blyg för att göra nått själv - skickade en kompis på att ta kort på han i smyg med min kamera.. HAHA. Åh. Illa. Men hon gjorde det.
Efter att jag hade kommit hem så la jag ut bilden på facebook några dagar senare, skrev ''Vem är det? Värsta fin ju!'' Eller nått liknande taggat på bilden.
Fick napp.
Fick tag på hans nummer, fb o.s.v.
Vi började skriva, resulterade i att vi träffades.
Vi träffades flera gånger, jag följde med han hem till Åre en gång o.s.v.
Med tanke på att jag typ hatar mig själv så har jag svårt att börja gilla någon annan, men han var ett undantag. Inte bara p.g.a hans utseende, han var så mycket mer än så. Jag har aldrig haft ett förhållande, hade knappt kramat en kille innan jag träffade honom.
Men ja. Det flöt på fint liksom. Han sa saker till mig som ingen annan någonsin sagt till mig förut, han tittade på mig så som ingen annan gjort förut, han fick mig att känna nått jag aldrig upplevt tidigare ( inge misstolk nu..) Han var bara så jävla bra.
Allt var så jävla bra - tills den dag man bar tvungen och landa på jorden igen, han berättade att han hade träffat en av mina kompisar - som förövrigt inte hade sagt ett ord om det till mig.
Gick några dagar och dom var ett par.
Jag var ganska nära vän med henne, och dum som jag var, så blev jag istället glad för doms skull. Jag tänkte liksom att jag skulle kunna vara vän med båda 2 och fortstätta som det var, det hade varit underbart. Det är inte direkt första gången som jag tvingats ge upp känslorna jag en gång byggt upp för en kille liksom. 3dje gången.
MEEEN så blev det inte. Hon förbjöd honom iprincip från att träffa mig.
Hon tog t.o.m hans mobil och skrev sms till mig om att jag skulle sluta skriva.
Jag gav upp han helt, allt för att kunna fortsätta vara vän med tjejen, och det fick jag istället ta skit för i över 1 år, det fortsätter än idag.
Hon har sagt saker om mig som inte är sant till folk, som att jag t.ex. försökt ta honom ifrån henne, att jag fått han att vara otrogen, att jag gjort allt för att sabbotera, att jag snackar skit om henne o.s.v. Allt för att hon ska få folk att vända sig mot mig - vilket hon lyckades med.
Det kom en dag då dom gjorde slut - hon började skriva till mig igen, som att inget hade hänt. Som att hon aldrig tryckt ner mig i över 1 år. Som att hon aldrig dragit fram honom och börjat grovhångla då jag står bredvid då hon var fullt medveten om hur jag kände för honom. Som om vi dragit ett streck över allt och var vänner igen.
Jag var åter igen en idiot och tog tillbaks henne. Tröstade henne, försökte få henne att må bra igen. Jag saknade hennes gamla jag liksom.
och hah ja. Dom blev ihop igen - och hon gör om EXAKT samma jävla sak igen.
Lång text ja.
Det är inte det att hon är ihop med han som är problemet. Det är snarare det att hon aldrig sa nått till mig. Hon berättade aldrig att något mellan hon och grabben var påväg att hända. Hon har aldrig pratat med mig om detta irl, hon tar det bara på facebook/sms. Hon spelar ängel mot mig irl. Vågar inte säga nått ont. Står där och leer mot mig. Sånt får än att bli så jävla frustrerad.
Och att hon förbjöd honom från att träffa mig, tvingar honom att glömma mig, tvingar honom att ignorera mig.
Gillar honom inte längre på det viset, och eftersom dom varit ihop i över 1 år så borde hon förstå att det är hon han vill ha, inte mig. Så varför fortsatte hon?
Oavsett vad hon skulle säga till mig, oavsett hur många år det har gått så skulle jag aldrig kunna förlåta just det. Det är så jag känner nu iallafall. En normalt människa skulle säkert skratta åt mig. Men ärligt, jag bryr mig inte om vad andra tycker om hela stuationen.
Jag kan inte förlåta folk som svikit någon så pass.
Kanske är fel av mig att tänka så.
Alla gör misstag liksom. men uh.
Vänner gör inte så.
As.
jag tänker för mycket. Förstorar upp saker. Läser igenom vad jag precis skrivit och det låter så töntigt så jag vet inte vad jag ska ta mig till HAHE men jaja. Det är jobbigt. Att alltid bli bortvald. Och då tjejen inte förtjänar killen gör det inte bättre.
Orkar inte skriva mer nu, lär säkert komma ett lika långt inlägg någon annan dag om nått annat ointressant.
HEJDÅ
♥
Kommentarer
Trackback
