Adieu

Det finns människor som är lite bättre än vissa andra enligt mig.
Dom få människor som är värd allt man har att ge + lite till.
Så enkla, så fina, så bäst.
Jag skulle kunna skriva 1000 radet till om hur underbar vissa människor är, skulle kunna skriva så mycket mer om hur varm jag bli inombords av människor som dessa.

Du ,Borstis, var en av dem.♥

När jag var liten så var det du som lärde mig vad som är rätt och fel här i världen, du berättade hur viktigt det är att vara ärlig och finnas där för folk, hur viktigt det är att vara äkta.
Du var en av de som lärde mig att gå, att prata, att förstå hur allt funkar.
Om något hände mig så fanns du hos mig på 1 minut trotts att ditt eget liv var så mycket svårare att styra p.g.a all dialys, alla mediciner, alla besök på sjukhuset/akuten. Trotts det så ställde du alltid upp för mig.

Alla gånger som vi satt och spelade Zelda tillsammans, Zelda eller Super Mario, eller de gånger som vi suttit på farmor och farfars brygga nere vid vattnet och fiskat och pratat om allt möjligt, alla minnen sitter som sten i huvudet på mig.
Det spelade ingen roll vad vi pratade om, du hade alltid så visa svar att komma med, hade alltid en lösning, blundade för dina egna problem dock.
Jag vet inte hur många gånger jag drömt om att få vara som dig, jag köpte likadana kläder, ville ha en epa-traktor som du så länge pratade om att du ville ha,jag försökte att lära mig att rita bra för att jag skulle kunna vara lika duktig som dig.
Skröt om att jag var din lillasyster bara för att du var så jävla omtyckt. Alla visste vem du var, och jag visste att jag inte var den ända som såg upp till dig.
Du vände folks världar från svart till vitt,från att ligga på botten ända upp till toppen,fick folk att släppa det förflutna och börja om på nytt,vända blad. Allt tack vare att du var så jävla självsäker och förstod att man måste röra sig framåt för att komma någonstans här i världen.

Du föddes med nedsatt njurfunktion och p.g.a all dialys och liknande så var det viktigt att hålla hjärtat och levern friskt, det var därför sällan som du drog i dig en droppe alkohol- något jag blev inspirerad utav och försökte gå samma väg.

Så mycket, bara för att komma närmare dig.

Kommer ihåg då du och jag var hemma hos pappa en kväll, vår halvbror Jerry var också med. Vi satt inne på Jerrys rum och spelade Super Mario på nes, alla satt nergosade i sängen och hade svinkul ihop vilket vi hade haft hela kvällen, klockan var väll runt halv 7 -7 någon gång.
Du bad mig att hämta en Alvedon eftersom du hade någon typ av värk i bröstet, med tanke på alla behandlingar du gjorde så var det inte direkt ovanligt att du hade lite ont här och var då och då så det var ingen som tänkte mer på det liksom. Du visade mig och Jerry några fusk på spelet som jag kommer ihåg än idag, spelade om fusket om och om igen bra för att jag skulle komma ihåg haha, blev nästan krig om vem som skulle spela då och då, svettigt jävla underbar start på kvällen.
Klockan närmade sig 8 och vi gick in till vardagsrummet där pappa och May-ewy satt, skulle titta på King Kong tillsammans, du i den ena fåtöljen, Jerry i den andra och resten i soffan.
Det var då allt blev så fel.
Minns hur du, mitt upp i filmen, börjar ge ifrån dig konstiga läten. Det lät nästan som att du snarkade, men det var hackigare och lät längre än en vanlig snarkning + att du andades aldrig ut, jag började givetvis att skratta, du hade förmågan att få mig att skratta i alla lägen, oavsett hur jag mådde, men den här gången var annorlunda. Jag slutade fort att skratta då jag upptäckte att hela du hade snabba ryckningar i hela kroppen och dina ögon som i vanliga fall var så lugnande att se i kunde inte längre fokusera på en punkt. Du hade fått andnöd. Kommer ihåg hur May-ewy skrek ditt namn upprepade gånger och skakade på dig för att få någon sorts kontakt med dig, men du tycktes inte reagera på nått. Pappa sprang in i köket och ringde 112 efter ambulans som kom dit ganska omgående.
Jag var inte van att se dig i det tillståndet, stod vänd mot pappa och grät och frågade flera gånger vad som hände med dig, jag vände mig inte om förrän hur jag kände pappas puls återgick till det normala och jag kunde höra din röst igen.
En sjukvårdare hämtade en rullstol som han sedan satte dig i och började röra sig mot ytterdörren, jag följde ditt ansikte med blicken hela vägen fram till dörren där de stannade för att byta några ord med min fader.
Under tiden som dom pratade så vinkade du och log mot mig, ditt ansikte, kepsen på sniskan och snusprillan under läppen, ditt underbara ansikte som lös upp hela mitt liv, du tittade på mig tillbaks så lugnt som du alltid brukade göra, som om du försökte säga att allt var okej.
Jag vinkade tillbaks och ville gå fram och prata med dig,krama dig, fråga hur du mådde, men sjukvårdarna började kort därpå att rulla ut dig genom ytterdörren och begav sig ut mot ambulansbilen.
Jag stod kvar där i hallen tills dörren stängdes.
Pappa sa åt mig att gå och lägga mig, att allt var under kontroll. Jag skulle inte oroa mig.
Önskade att han hade rätt och gjorde mig i ordning för att sova.

Jag låg där i sängen.
Tankarna var för många för att ge mig en chans att somna.
Hörde hur telefonen ringde, 5 i 2 på natten.
Hörde när pappa svarade.
Hur hans korta svar besvarade alla de frågor jag ställde i mitt huvud under tiden.
Hörde hur han slängde telefonen i väggen.
Hur han gick ut ur lägenheten.
Jag låg där och väntade på att han skulle komma tillbaka, mina ögonlock blev tyngre och tyngre för varje timme som gick och jag somnade utan att höra hur han återvänt till lägenheten.
Hum ja.

Jag vaknade av att pappa satt där bredvid mig på en stol. Jag visste redan vad han skulle säga. Jag visste precis. Det räckte med att titta på honom.
Michael ''Borstis '' Sandström dog den natten.
Min bror,27 år gammal.

Vart fan skulle man ta vägen liksom.
Han var allt.
Jag var bara 12 år, det fanns så mycket att lära, jag visste det, jag visste dock inte att jag skulle behöva lära mig hur man hanterar depression, hur man håller inne tårar, hur man ljuger folk upp i ansiktet för att slippa falla ner i den mörka gropen av sorg igen. Jag visste inte längre hur jag skulle vara runt folk, jag visste inte hur jag skulle göra för att må bättre då jag alltid i vanliga fall bara behövde gå till Borstis.
Jag ville inte träffa någon, ville inte äta, ville inte gå till skolan, ville inte röra mig. Ville bara ligga där i sängen och stanna upp allt. Ville backa tillbaka.
Det var ett rent helvete att komma tillbaka till skolan. Alla visste, alla tittade på mig, men inte en jävel sa nått - tills alla frågor kom på en och samma gång.
Jag hatade det. Jag ville bara bort. Alla särbehandlade mig. Varje dag fick jag höra att dom finns där för mig, varje dag berättade dom hur mycket jag betyder för dem och hur mycket dom älskar mig. Varje dag påminde dom mig om att jag hade mist min bror och att dom kände sig skyldiga till att trösta mig.
Folk jag knappt kunde namnet på kom fram och beklagade.
Det är en fin tanke av folk att visa att dom bryr sig, men att ständigt bli påmind hjälpte mig inte direkt att komma över det.
Det suger.


Varje sekund, varje minut, dag, vecka och år plågar mig då jag ständigt är fylld med all sorg inom mig som jag aldrig bliv av med.
Jag gråter för ofta för att hålla räkningen.
Jag blir påmind om dig varje dag.
Man träffar nya människor, berättar lite om sig själv, kommer in på Borstis, dom ställer frågor.
Jag säger att det är okej, att det var så länge sen, att jag kan hantera det.
Men det är inte så.
Jag kommer aldrig över det.
Aldrig.
Jag hatar det.
Jag älskar dig.
Men du plågar mig, förstör mig, bryter ner mig, knäcker mig varje dag.
Skulle göra allt för att få dig att andas igen.
Jag har vid flera tillfällen velat dö bara för att få träffa dig igen.
För att få slippa allt, kunna släppa allt,och bara försvinna.

Allt går vidare, jag måste också göra det, men hur?