Adieu

Coldplay
30 Aug
Med finaste människorna.
Är så äckligt jävla glad, donno what 2 do.
Dör lite innombords, av lycka denhär gången.
♥

Jag gillar inte känslan av att ha intresse för någon, som man förövrigt inte förtjänar typ, men man vet inte om den andre känner detsamma, och är för blyg för att fråga eftersom man är rädd för att han inte ska känna ett skit tillbaks hahe.

Det finns människor som är lite bättre än vissa andra enligt mig.
Dom få människor som är värd allt man har att ge + lite till.
Så enkla, så fina, så bäst.
Jag skulle kunna skriva 1000 radet till om hur underbar vissa människor är, skulle kunna skriva så mycket mer om hur varm jag bli inombords av människor som dessa.

Du ,Borstis, var en av dem.♥

När jag var liten så var det du som lärde mig vad som är rätt och fel här i världen, du berättade hur viktigt det är att vara ärlig och finnas där för folk, hur viktigt det är att vara äkta.
Du var en av de som lärde mig att gå, att prata, att förstå hur allt funkar.
Om något hände mig så fanns du hos mig på 1 minut trotts att ditt eget liv var så mycket svårare att styra p.g.a all dialys, alla mediciner, alla besök på sjukhuset/akuten. Trotts det så ställde du alltid upp för mig.

Alla gånger som vi satt och spelade Zelda tillsammans, Zelda eller Super Mario, eller de gånger som vi suttit på farmor och farfars brygga nere vid vattnet och fiskat och pratat om allt möjligt, alla minnen sitter som sten i huvudet på mig.
Det spelade ingen roll vad vi pratade om, du hade alltid så visa svar att komma med, hade alltid en lösning, blundade för dina egna problem dock.
Jag vet inte hur många gånger jag drömt om att få vara som dig, jag köpte likadana kläder, ville ha en epa-traktor som du så länge pratade om att du ville ha,jag försökte att lära mig att rita bra för att jag skulle kunna vara lika duktig som dig.
Skröt om att jag var din lillasyster bara för att du var så jävla omtyckt. Alla visste vem du var, och jag visste att jag inte var den ända som såg upp till dig.
Du vände folks världar från svart till vitt,från att ligga på botten ända upp till toppen,fick folk att släppa det förflutna och börja om på nytt,vända blad. Allt tack vare att du var så jävla självsäker och förstod att man måste röra sig framåt för att komma någonstans här i världen.

Du föddes med nedsatt njurfunktion och p.g.a all dialys och liknande så var det viktigt att hålla hjärtat och levern friskt, det var därför sällan som du drog i dig en droppe alkohol- något jag blev inspirerad utav och försökte gå samma väg.

Så mycket, bara för att komma närmare dig.

Kommer ihåg då du och jag var hemma hos pappa en kväll, vår halvbror Jerry var också med. Vi satt inne på Jerrys rum och spelade Super Mario på nes, alla satt nergosade i sängen och hade svinkul ihop vilket vi hade haft hela kvällen, klockan var väll runt halv 7 -7 någon gång.
Du bad mig att hämta en Alvedon eftersom du hade någon typ av värk i bröstet, med tanke på alla behandlingar du gjorde så var det inte direkt ovanligt att du hade lite ont här och var då och då så det var ingen som tänkte mer på det liksom. Du visade mig och Jerry några fusk på spelet som jag kommer ihåg än idag, spelade om fusket om och om igen bra för att jag skulle komma ihåg haha, blev nästan krig om vem som skulle spela då och då, svettigt jävla underbar start på kvällen.
Klockan närmade sig 8 och vi gick in till vardagsrummet där pappa och May-ewy satt, skulle titta på King Kong tillsammans, du i den ena fåtöljen, Jerry i den andra och resten i soffan.
Det var då allt blev så fel.
Minns hur du, mitt upp i filmen, börjar ge ifrån dig konstiga läten. Det lät nästan som att du snarkade, men det var hackigare och lät längre än en vanlig snarkning + att du andades aldrig ut, jag började givetvis att skratta, du hade förmågan att få mig att skratta i alla lägen, oavsett hur jag mådde, men den här gången var annorlunda. Jag slutade fort att skratta då jag upptäckte att hela du hade snabba ryckningar i hela kroppen och dina ögon som i vanliga fall var så lugnande att se i kunde inte längre fokusera på en punkt. Du hade fått andnöd. Kommer ihåg hur May-ewy skrek ditt namn upprepade gånger och skakade på dig för att få någon sorts kontakt med dig, men du tycktes inte reagera på nått. Pappa sprang in i köket och ringde 112 efter ambulans som kom dit ganska omgående.
Jag var inte van att se dig i det tillståndet, stod vänd mot pappa och grät och frågade flera gånger vad som hände med dig, jag vände mig inte om förrän hur jag kände pappas puls återgick till det normala och jag kunde höra din röst igen.
En sjukvårdare hämtade en rullstol som han sedan satte dig i och började röra sig mot ytterdörren, jag följde ditt ansikte med blicken hela vägen fram till dörren där de stannade för att byta några ord med min fader.
Under tiden som dom pratade så vinkade du och log mot mig, ditt ansikte, kepsen på sniskan och snusprillan under läppen, ditt underbara ansikte som lös upp hela mitt liv, du tittade på mig tillbaks så lugnt som du alltid brukade göra, som om du försökte säga att allt var okej.
Jag vinkade tillbaks och ville gå fram och prata med dig,krama dig, fråga hur du mådde, men sjukvårdarna började kort därpå att rulla ut dig genom ytterdörren och begav sig ut mot ambulansbilen.
Jag stod kvar där i hallen tills dörren stängdes.
Pappa sa åt mig att gå och lägga mig, att allt var under kontroll. Jag skulle inte oroa mig.
Önskade att han hade rätt och gjorde mig i ordning för att sova.

Jag låg där i sängen.
Tankarna var för många för att ge mig en chans att somna.
Hörde hur telefonen ringde, 5 i 2 på natten.
Hörde när pappa svarade.
Hur hans korta svar besvarade alla de frågor jag ställde i mitt huvud under tiden.
Hörde hur han slängde telefonen i väggen.
Hur han gick ut ur lägenheten.
Jag låg där och väntade på att han skulle komma tillbaka, mina ögonlock blev tyngre och tyngre för varje timme som gick och jag somnade utan att höra hur han återvänt till lägenheten.
Hum ja.

Jag vaknade av att pappa satt där bredvid mig på en stol. Jag visste redan vad han skulle säga. Jag visste precis. Det räckte med att titta på honom.
Michael ''Borstis '' Sandström dog den natten.
Min bror,27 år gammal.

Vart fan skulle man ta vägen liksom.
Han var allt.
Jag var bara 12 år, det fanns så mycket att lära, jag visste det, jag visste dock inte att jag skulle behöva lära mig hur man hanterar depression, hur man håller inne tårar, hur man ljuger folk upp i ansiktet för att slippa falla ner i den mörka gropen av sorg igen. Jag visste inte längre hur jag skulle vara runt folk, jag visste inte hur jag skulle göra för att må bättre då jag alltid i vanliga fall bara behövde gå till Borstis.
Jag ville inte träffa någon, ville inte äta, ville inte gå till skolan, ville inte röra mig. Ville bara ligga där i sängen och stanna upp allt. Ville backa tillbaka.
Det var ett rent helvete att komma tillbaka till skolan. Alla visste, alla tittade på mig, men inte en jävel sa nått - tills alla frågor kom på en och samma gång.
Jag hatade det. Jag ville bara bort. Alla särbehandlade mig. Varje dag fick jag höra att dom finns där för mig, varje dag berättade dom hur mycket jag betyder för dem och hur mycket dom älskar mig. Varje dag påminde dom mig om att jag hade mist min bror och att dom kände sig skyldiga till att trösta mig.
Folk jag knappt kunde namnet på kom fram och beklagade.
Det är en fin tanke av folk att visa att dom bryr sig, men att ständigt bli påmind hjälpte mig inte direkt att komma över det.
Det suger.


Varje sekund, varje minut, dag, vecka och år plågar mig då jag ständigt är fylld med all sorg inom mig som jag aldrig bliv av med.
Jag gråter för ofta för att hålla räkningen.
Jag blir påmind om dig varje dag.
Man träffar nya människor, berättar lite om sig själv, kommer in på Borstis, dom ställer frågor.
Jag säger att det är okej, att det var så länge sen, att jag kan hantera det.
Men det är inte så.
Jag kommer aldrig över det.
Aldrig.
Jag hatar det.
Jag älskar dig.
Men du plågar mig, förstör mig, bryter ner mig, knäcker mig varje dag.
Skulle göra allt för att få dig att andas igen.
Jag har vid flera tillfällen velat dö bara för att få träffa dig igen.
För att få slippa allt, kunna släppa allt,och bara försvinna.

Allt går vidare, jag måste också göra det, men hur?

Jennifer Linn Isabell Sandström.
16 Januari, 1995.
- Jag suger på att stava, ignorera det.-
kommer förövrigt bli ett jävligt långt inlägg, förlåt.

Utseende:
Jag är 176 cm lång, och vet inte vad jag väger.
Är blond egentligen, men har färgat håret brunt ( vilket knappt syns p.g.a massa failade blekningar och utväxt ). Har väll ingen direkt frisyr, vill ha scene-hair MEN jag är för lat för att fixa det. Speciellt då det är skola. Orkar knappt borsta igenom håret vissa dagar.. :$ så yehh. Livlöst slitet hår typ.
Blåögd å så, tjock hahe.
Har en sunkig klädstil, typ alltid leggins, ett linne + en tjocktröja. Är inte riktigt den klädstil jag vill ha, men trivs som bäst så, mysigt och bekvämt liksom! 
Har en piercing atm, Septum (2mm), hade i läppen också, men tog ur för bara några dagar sen.
Har nästan alltid på mig en stor jacka då jag inte är hemma, älskar att kunna försvinna i den, luvan är typ gigantiskt. <3
Var väll lite kort om utseendet uh.
Jag är inte direkt beroende av alla ideal som människors syn på vad som är vackert och inte har byggt upp här i världen - men jag har dock ritat upp en bild av hur jag vill se ut, hur jag vill att folk ska se på mig. Har en lång väg kvar att gå för att nå det målet thehe.

Personlighet:
Uhm ja, svårt att säga. Jag verkar nog som en ganska glad tjej ändå, har skum humor, fället konstiga kommentarer - ibland går dom hem , ibland inte.
Jag gillar att se saker negativt, jag förbereder mig alltid för det värsta.
Ser ner på mig själv,plaserar mig själv längst bak i kön bakom så många andra.
Men jag gillar det.
Saker kan inte bli värre då liksom.
Hur många misstag jag än gör så ja. Det kan inte bli värre.
Jag tänker ganska mycket,drömmer om natten och sover på dagen, nej men nästan.
Jag har så oroligt lätt för att bara försvinna in i mina egna tankar, det spelar ingen roll om jag är mitt i en konversation eller om jag pratar i tele. Uppfattas nog som en ganska tyst tjej just för att jag väljer att tänka i huvudet istället för att prata. Då jag väl pratar så mumlar jag typ bara, folk säger ''Va?'' 1000 gånger och har ändå inte uppfattat vad jag försöker säga, så hah, att sitta tyst och tänka för mig själv har blivit min vardag.

Jag var väldigt svårt för att förlåta människor har jag upptäckt. Det beror mycket på vad personen i frågan har gjort också, ofc, men jag har svårt för att glömma saker som sårat mig liksom. Jag säger att det är ok då folk ber om förlåtelse o.s.v, då jag egentligen vill slita människan i bitar.
Inte av ren vrede, men snarare av besvikelse.

Ett gott exempel :
Attentionwhore mode: ON
Alla 9or på Nyheden var på fjällvandring 2010.
Dagen vi skulle återvända hem så skulle även en annan klass åka hem, en viss kille som gick i den klassen råkade se jääääääävlig bra ut. Jag - som så vanligt är för blyg för att göra nått själv - skickade en kompis på att ta kort på han i smyg med min kamera.. HAHA. Åh. Illa. Men hon gjorde det.
Efter att jag hade kommit hem så la jag ut bilden på facebook några dagar senare, skrev ''Vem är det? Värsta fin ju!'' Eller nått liknande taggat på bilden.
Fick napp.
Fick tag på hans nummer, fb o.s.v.
Vi började skriva, resulterade i att vi träffades.
Vi träffades flera gånger, jag följde med han hem till Åre en gång o.s.v.
Med tanke på att jag typ hatar mig själv så har jag svårt att börja gilla någon annan, men han var ett undantag. Inte bara p.g.a hans utseende, han var så mycket mer än så. Jag har aldrig haft ett förhållande, hade knappt kramat en kille innan jag träffade honom.
Men ja. Det flöt på fint liksom. Han sa saker till mig som ingen annan någonsin sagt till mig förut, han tittade på mig så som ingen annan gjort förut, han fick mig att känna nått jag aldrig upplevt tidigare ( inge misstolk nu..) Han var bara så jävla bra.
Allt var så jävla bra  - tills den dag man bar tvungen och landa på jorden igen, han berättade att han hade träffat en av mina kompisar - som förövrigt inte hade sagt ett ord om det till mig.
Gick några dagar och dom var ett par.
Jag var ganska nära vän med henne, och dum som jag var, så blev jag istället glad för doms skull. Jag tänkte liksom att jag skulle kunna vara vän med båda 2 och fortstätta som det var, det hade varit underbart. Det är inte direkt första gången som jag tvingats ge upp känslorna jag en gång byggt upp för en kille liksom. 3dje gången.
MEEEN så blev det inte. Hon förbjöd honom iprincip från att träffa mig.
Hon tog t.o.m hans mobil och skrev sms till mig om att jag skulle sluta skriva.
Jag gav upp han helt, allt för att kunna fortsätta vara vän med tjejen, och det fick jag istället ta skit för i över 1 år, det fortsätter än idag.
Hon har sagt saker om mig som inte är sant till folk, som att jag t.ex. försökt ta honom ifrån henne, att jag fått han att vara otrogen, att jag gjort allt för att sabbotera, att jag snackar skit om henne o.s.v. Allt för att hon ska få folk att vända sig mot mig - vilket hon lyckades med.

Det kom en dag då dom gjorde slut - hon började skriva till mig igen, som att inget hade hänt. Som att hon aldrig tryckt ner mig i över 1 år. Som att hon aldrig dragit fram honom och börjat grovhångla då jag står bredvid då hon var fullt medveten om hur jag kände för honom. Som om vi dragit ett streck över allt och var vänner igen.
Jag var åter igen en idiot och tog tillbaks henne. Tröstade henne, försökte få henne att må bra igen. Jag saknade hennes gamla jag liksom.

och hah ja. Dom blev ihop igen - och hon gör om EXAKT samma jävla sak igen.

Lång text ja.
Det är inte det att hon är ihop med han som är problemet. Det är snarare det att hon aldrig sa nått till mig. Hon berättade aldrig att något mellan hon och grabben var påväg att hända. Hon har aldrig pratat med mig om detta irl, hon tar det bara på facebook/sms. Hon spelar ängel mot mig irl. Vågar inte säga nått ont. Står där och leer mot mig. Sånt får än att bli så jävla frustrerad.
Och att hon förbjöd honom från att träffa mig, tvingar honom att glömma mig, tvingar honom att ignorera mig.
Gillar honom inte längre på det viset, och eftersom dom varit ihop i över 1 år så borde hon förstå att det är hon han vill ha, inte mig. Så varför fortsatte hon?
Oavsett vad hon skulle säga till mig, oavsett hur många år det har gått så skulle jag aldrig kunna förlåta just det. Det är så jag känner nu iallafall. En normalt människa skulle säkert skratta åt mig. Men ärligt, jag bryr mig inte om vad andra tycker om hela stuationen.
Jag kan inte förlåta folk som svikit någon så pass.
Kanske är fel av mig att tänka så.
Alla gör misstag liksom. men uh.
Vänner gör inte så.
As.
jag tänker för mycket. Förstorar upp saker. Läser igenom vad jag precis skrivit och det låter så töntigt så jag vet inte vad jag ska ta mig till HAHE men jaja. Det är jobbigt. Att alltid bli bortvald. Och då tjejen inte förtjänar killen gör det inte bättre.

Orkar inte skriva mer nu, lär säkert komma ett lika långt inlägg någon annan dag om nått annat ointressant.
HEJDÅ
♥

Känner mig sjukt aktiv angåede bloggen jajemen.
Hade en ganska fin dag idag faktiskt, även om den började med att jag försov mig och missade 2 bussar.
Hade idrott, var på gym, är svag redan som jag är, och att man sen är omringad av folk från både A och B klasserna gör det inte bättre, blir typ skakig då jag känner mig för iaktagen eh, dåligt.
Men jag gillade det ändå.
Åt skolmat, slutade, åkte hem, duschade och sen träffade man lite folk!
Anna lena, Anna, Linda, Erik och Frej.
Fint folk som bjuder på många leenden uh.
Kanske lägger upp en film från ikväll senare, lindade in Erik i plastfolie, det såg fulare ut än vad det låter.
:>

Upptäckte igårnatt hur bra Melissa Horn faktiskt är,eller, hennes texter är så lätt att känna igen sig i, just därför blir det så fint. + att hennes röst är underbar också.

''Lät du henne komma närmre
var hon vackrare än mig
det finns dagar som jag tänker
mer på henne än på dig
jag går bredvid men halkar efter
jag orkar inte springa mer
försökt att visa dig med blicken
men det är inte mig du ser
den här platsen är nån annans och jag måste hitta ut
hur ska man älska nån som har älskat nån förut ''

Mumsi.

Kommer kanske skriva ett senare inlägg som innehåller lite ointressant fakta om mig.
Om jag nu orkar. Vilket jag antagligen kommer göra med tanke på hur tråkigt jag har just nu.
Ja jag gillar att skriva punkter efter varje mening.
Hei!
♥

Eftersom jag har en 'klump' i båda öronsnibbarna kan jag inte ta hål och börja töja,

tur att det finns andra lösningar iallafall! Lär inte vara lika skönt dock, men det är värt det imo.

''Vet inte när det blir av, helst innan nyår iallafall, så ska försöka lirka in en tid då jag åker till Stockholm :>''

....är vad jag skulle ha sagt om jag var 18 år.

Blir 17 om 42 dagar, sen vänta yttligare 365 dagar. MEN SEN SÅ!

Framtida planer. Det är fint det. lr?

Man vill vara förberedd, man vill vara delaktig, man vill vara en del av vad som väntar.

Du har rätt i att berätta för mig.

Men varför måste du göra det varje dag, varje kväll?

Varför måste du påminna mig om saker som du vet att jag aldrig kommer glömma?

Varför måste du dra in mina vänner i det hela? 
Varför måste du ringa mig med gråten i halsen och berätta att saker bara bli värre och värre? 
Varför lyssnar du aldrig på mig då jag ber dig att vara tyst för att jag inte vill höra mer? 
Varför accepterar du inte att ja, jag vet vad som väntar, jag är redan förberedd, jag vill inte veta mer. Vill inte prata om det. Varför är det så svårt att acceptera?

Du hör vad jag säger, men du lyssnar aldrig.

Mammor. Pffh.

Farmor har både hjärtsvikt och njursvikt.

Räknar med att inte klara så många dagar till.

Kommer bli en fin jul.

Hai.

♥

Fin låt btw.

Ligger efter i nästan alla skolämnen.
Allt förutom foto, och jag är för lat för att ta mig i kragen och jobba ikapp.
Och det faktum att jag har för mycket frånvaro gör det inte enklare,jag har bara mig själv att skylla, jag vet det,är bara så omotiverad över allt.
oh well,allt som flyger upp måste landa till slut, vindarna vänder väll snart.
Vet inte vad jag ska skriva.
Som vanligt. 
Hai.
◊